Koster var inspirationskällan för Inge Schiöler. En Strömstadkonstnär som för all framtid kommer att framstå som en av de stora inom kolorismen är Inge Schiöler född i Strömstad, och som avled den 27 april 1971. Han var lyriker med det ganska utpräglade romantiska temperamentet, som förvandlades till en dramatiker, som inte väjde inte ens för de mest riskabla färgtoner, som stegrade sig till en intensitet dit hittills ingen annan svensk målare vågat sig.
Vid strövtågen på sina älskade Kosteröar har Inge Schiöler överallt funnit något vackert som återspeglar vår egen underbara värld och som roat honom att måla.
Inge Schiöler poängterade ofta att han behövde ljus och färger, luft och värme för att måla. Glitter över klippor och vatten, blommande ängar och grönskande träd och en  växtlighet som spirar i bergsskrevorna. Och detta fann Inge ute på Kosteröarna. Överallt skarpa färger som sedan vid hans säkra penselföring sammansmälter till en harmonisk enhet.
1958 byggde han, på en bergknalle vid Sydkosters nordvästra spets sin stuga, som sedan blev hans centrala tillflyktsort mellan strövtågen i dessa mångomsjungna omgivningar.
- Det är Koster som ger mig inspiration, sa Inge många gånger. Det var ord som kom från hjärtat.

Bohuslänningens tidigare medarbetare Wilhelm Hansson frågade i en intervju Inge Schiöler hur det känns att vara så uppmärksammad?
- Det är ju bara trevligt att kunna sprida glädje omkring sig.

Uttalandet kom spontant, och utan spår av kommersiell betoning. Det höga pris som allmänheten sätter på hans måleri, tycktes inte intressera en så asketisk person. Varför gjorde då Inge Schiöler så få porträtt? Denna fråga, med tanke på de blossande färgerna i bl. a. Rödhåriga modell, samt Zigenerskan – den tavla som gick förlorad vid transporten til en svensk konstutställning i Sao Paolo i Brasilien.
– Livet är så stressat i våra dagar. Ingen har tid att sitta still, sade Inge.
Hos Inge framträdde anlagen för teckning redan i skolåldern. Han tecknade och färglade små placeringskort för familjens och vännernas festligare sammankomster. Färgkonstnären Inge Schiöler hade emellertid inte vaknat ännu. Det skedde först när han från utbildningen vi Slöjdskolan i Göteborg sökte över till Valands målarskola med erkänt duktige Tor Bjurström som lärare.
Bland de utmärkelser som Strömstadkonstnären fick märktes bl.a.  arbetsstipendium från svenska staten 1962 och 1965, Prins Eugenmedaljen 1964, Svenska statens konstnärsbelöning 1965 samt Handelstidningens kulturpris 1964.

Emilie Flygare-Carlen  känd författarinna från Strömstad
Vid kyrkan har rests en byst av Strömstads kända kvinnliga författarinna Emilie Flygare-Carlen, vars mest kända roman väl är ” Rosen på Tistelön”
Emelie föddes i Strömstad den 8 augusti 1807 och hon var dotter till kömansparet Rutger och Margareta Smith.
Emilie höll, under sina uppväxtår, mycket till bland magasin och sjöbodar och hon umgicks mycket med sjöfolk.
Hon följde ofta med fadern på långa segelfärder och hon lärde då känna den bohuslänska kusten, med dess fiskelägen, dess handelsplatser och befolkning.
Den 8 augusti, på sin 20-års dag, gifte hon sig med stadsläkaren Axel Flygare, vilken var 15 år äldre än Emilie.
Emilie följde med Axel till Sunnebo härad i sydvästra Småland, och tillsammans fick de sonen Edward. Efter drygt fem års äktenskap avled maken, och Emilie återvände då till norra Bohuslän och slog sig ned i Lurs socken. Där träffade Emilie en ung, begåvad och excentrisk juris, Reinhold Dalin, som hon trolovades med. Emilie födde den 9 maj 1836 en dotter som döptes till Catharina Rosavara Reinberg.
Emilie kände ett stort behov av att sysselsätta sig för att glömma sina sorger och dystra tankar. Då, 30 år gammal, fattade hon sitt beslut att skriva och berätta om vad hon upplevt. Hon skrev sin debutroman ”Waldermar Klein” 1938. Deputromanen blev lyckad, och hon anmodades av sin förläggare att flytta till Stockholm. I sin förläggares bekantskapskrets träffade hon de litterärt intresserade i Stockholm. Iflera av dem hon träffade skriver hon om i boken ”Minnen af svensk författarskap” 1846-60. Den 18 december 1840 gifte Emilie om sig, nu medden kunglige sekreteraren John Gabriel Carlen. Han var en bildad man, och redan före giftermålet fick han en stor betydelse som rådgivare och medhjälpare.
År 1842 fick Emilie  av sin bror, vice häradshövdingen E Smith, ämnet till den roman som blev hennes mästerverk ”Rosen på Tistelön”
Brodern hade påträffat några rättegångshandlingar om en mordhistoria från västkusten, av denna skapade Emilie en frisk och levande skildring av människor och natur. Av hennes följande böcker har endast några få romaner fått större litterärt värde. 1846 skrev hon ” Enslingen på Johannesskäret”, som också r en av de mest lästa verken.
1851 promoverades hennes son Edward Flygare till filosofie magister, och hon upplevde då en stor glädje. Det var en kortvarig glädje, ty Edward hade blivit nedbruten av en långvarig sjukdom, och avled på julen 1852.
Emilie blev väldigt deprimerad och började inte skriva igen förrän efter sex år. ”Ett köpmanshus i skärgården”1861 som blev hennes sista stora västkustroman. Den 5 februari avled Emilie Flygare-Carlen,då 85 år gammal.

”Kom i Kostervals, slå din runda harm om min hals. Jag dej föra får, hiohej  va de veftar å går.” frågan är väl om inte hela den vuxna svenska befolkningen någon gång sjungit den välkända Kostervalsen. En sångA som blivit något av en ”andra nationalsång” för det svenska folket. Bakom Kostervalsen står två strömstadsbor, David Hellström som svarat för musiken och textskrivaren Göran Svenning. De båda var två skilda naturer. Medan David Hellstrom var den korrekta och välvårdade, var Svenning hans motsatts i högsta grad ovårdad och illa klädd. Men de kompletterade varandra väl.
Göran Svenning, som var västgöte till börden, född 1870 och avled vid 82 års ålder. Han tog sin tandläkarexamen 1893 och blev en dugande och ambitiös yrkesman. Så småningom kom dock en del egenheter fram, särskilt vid behandling av de kvinnliga patienterna, som inte uppskattade den kärvänlighet som visades dem. Det slutade med att de kvinnliga klienterna började svika och inte heller det manliga kunde längre helhjärtat stödja sin tandläkare. Praktiken sinade och fick läggas ned.
Vad Göran Svenning då lebde på är inte gott att säga. Något lite kunde han väl tjäna på de frimärken som han sålde till skolpojkarna.
Den första sång som Göran Svenning skrev var ägnad födelsebygden: Vestgötarnes sång. Den upptrycktes 1905. Därefter blev det bara Bohuslän, med ett par inslag från Stockholm, Uppsala och baltiska utställningar.
Först i den långa raden av valser kom Fiskar-vals från Bohuslän. På enbladstrycket står det ”Upptecknad av David Hellström, ord av Göran Svenning” Pris 25 öre” Och därmed var samarbetet mellan de båda ett faktum.
David Hellström var då distinktionskonstapel vid Bohusläns regemente. Han var en person som arbetade i det tysta, aldrig påträngande. Korrekt klädd och mycket välvårdad.
Svenning var hans raka motsats i många avseenden. Han lät inte, detta med utseende, inte uppta allt för mycket tid av hans tänkande. Man kunde se honom ovårdad, illa klädd med vinterrocken på, också mitt i den varmaste sommar. Han klippte gärna hål på sina skor för att lufta sina fötter. Han bar alltid ett plommonstop.
De båda herrarna kompletterade varandra på ett sällsynt fint sätt. De syntes ofta tillsammans, där de gick och nynnande på en ny vals.
Efter det att samarbetet var ett faktum fick men regelbundet höra något från Strömstad, och det var väl också en ganska blandad kompott som kom från de två, men det var vissa låtar som skulle visa sig bli verkliga ”örhängen”
Fiskar –vals och Friare- vals är några låtar som kom före Koster- valsen. Den populära valsen hette egentligen först Nya Friare- valsen och tre gånger gick den tur och retur Strömstad- Stockholm. Musikförlaget var inte nöjd med de första textvarianterna, men 1911 kom plötsligt lösningen. Nya Friare- valsen blev helt enkelt omgjord till Koster- valsen, som skulle visa sig bli parets i särklass största succé. Koster- valsen spelades in första gången en danskväll på Societetssalongen, nuvarande Skagerack, i Strömstad 1912.
Sedan följde ett pärlband av låtar från paret Svenning- Hellström ”Kom Adolfina”, ”Beväringsvisa från Backamo”, ”Hjärterövalsen”, ”Dansdockan”, ”Dolly” och många fler. Men ingen var som Kostervalsen. Den blev Strömstads signaturmelodi!